En sensommarvandring


EN SENSOMMARVANDRING RUNT GIMODAMMEN

Efter att jag snört kängorna, krängt på den lilla ryggsäcken och hängt kikaren runt halsen tar
jag sikte på den första orange markeringen. Morgonen är sval och stegen känns lätta.
Jag är i Gimo i norra Uppland, en av flera bruksorter som den 42 mil långa Upplandsleden
passerar. Nära värdshuset börjar vandringsslingan, som också heter Dammleden, runt
Gimodammen.
Jag väljer att gå medsols för att avsluta vid badplatsen.

Längs den vindlande grusvägen med sina blomrika vägrenar hörs sensommarens många ljud.
Fåglarnas lockläten och sländornas prasslande vingar blandas med fisktärnornas skriande.
Efter några kilometer tar jag en kort rast nära vattnet. I kikaren ser jag en fiskgjuse
över skogen på andra sidan sjön. Snart kommer både den och tärnorna att börja sin långa flykt
mot vinterkvarteren i söder.
En pilmarkering leder mig in på en vältrampad stig. Efter att ha mött den högresta granskogen
och snirklat fram över hyggen där sommarens sista fjärilar patrullerar, når jag det övergivna
bostället Fornbol. Av torpet finns bara grundstenar och rester av en jordkällare kvar och
inägorna är för länge sedan omvandlade till dystra granplantage. Platsen är nu ett ställe för
rast och vila; här finns skydd för regn och en eldstad. Den torra veden tar sig snabbt och snart
puttrar kaffet.
Min vandring fortsätter längs skogsbilvägar och stigar. Jag passerar ytterligare ett vindskydd
innan jag de sista kilometrarna går på den lättgångna vallen mellan sjön och skogen. Vallen,
flera meter hög och bred och kanske en kilometer lång, byggdes för att hålla vattnet.
Här och var skymtar eldstäder och badställen innan jag kommer fram till vägen mot
herrgården. I stället för stigen längs sjön väljer jag att fortsätta vägen och är snart framme vid
den välskötta badplatsen. Här avslutar jag min vandring i det ljumma vattnet, kanske årets
sista dopp.

Under hemfärden inser jag att Upplandsleden verkligen är en naturupplevelse men också
bjuder på massor av kulturhistoria och motion.

 

Berndt Godin, början av september 2008