Land stiger ur havet
De högsta punkterna på Gräsön steg ur havet för 3000-4000 år sedan. De lösa jordlagren med sand och lera spolades bort från de uppstickande hällarna och samlades istället på lägre nivåer på havsbotten. Lerorna i vikar och sprickdalar utgör idag Gräsöns odlingsbara områden.
Gräsöns topografi är idag ganska flack, de högsta punkterna är bara omkring 25 m över havet. Land stiger fortfarande med cirka 6 mm om året vilket gör att nytt land hela tiden tillskapas, främst på öns östra sida.
Wiggan
Norra delen av nutida Gräsön, med byarna Söderboda och Norrboda, var fram till vikingatiden avskilda från huvudön genom flera sund. Ända fram till 1600-talet hade den delen namnet Wiggan. Under senare delen av 1400-talet har Wiggan troligtvis fått en bofast befolkning men har under lång tid innan dess nyttjats för jakt och fiske.
Goda förutsättningar för bosättning
Det tidigaste tecknet på mänsklig verksamhet på Gräsön är ett gravfält från yngre järnåldern (550-1050 e kr) som finns öster om Gräsö gård. I skrift finns Gräsön omtalat i ett testamente från år 1291.
Förutsättningarna för att föda upp boskap har varit ovanligt gynnsamt på Gräsön. Den fortgående landhöjningen har med tiden givit stora låglänta områden, som tagits tillvara som slåttermark. Detta har i sin tur varit grunden till en allt större befolkning. Redan i mitten av 1700-talet bodde det 670 personer på Gräsön. Befolkningen nådde sin toppnotering på slutet av 1800-talet då drygt 1400 personer var bofasta på ön och intilliggande öar.
Kort om Gräsö gårds långa historia
På mitten av 1500-talet tvångsinlöste Gustav Wasa gårdarna i Gräsö by. När bönderna var avhysta bildades Gräsö kungsgård genom att fem av gårdarna slogs ihop. Gräsö kungsgård blev därmed en av Gustav Wasas privata gårdar. Under 1600-talet byggdes det ett tjugotal torp som hörde till Gräsö kungsgård. Torparna hade som främsta dagsverke att leverera fisk, ved och spannmål till huvudgården. Man hjälpte även till med jordbruksarbetet vid huvudgården och senare även med kolframställning till Forsmarks bruk.
Kungsgården har under årens lopp ärvts, köpts och arrenderats ut till en rad olika personer. År 1622 övertogs gården av Nils Bielke som gjorde gården till säteri, som då kallades Dudregården. Under en betydande del av dess historia har gården ingått i Forsmarks bruks ägor. År 1945 köpte Carl Lamm gården som i sin tur överlämnade ägandeskapet till Östhammars kommun på 1960-talet.
Rysshärjningarna 1719
Under de sista åren av det stora nordiska kriget (1719-1721) bedrev ryska flottan plundringståg längs den svenska östersjökusten, där det främst var civilbefolkningen som var målet. År 1719 drabbades Gräsön hårt då många gårdar brändes ner. Det sägs att ryssarna då bodde på Gräsö gård och använde Gräsö kyrka som stall medan de brände omgivande trakter. Som avsked brändes även Gräsö gård ner.
Gräsö kyrka
I kyrkligt hänseende blev Gräsön egen församling 1846. Tidigare hörde ön till Börstil, vilket gjorde att gräsöborna fick resa lång väg till Börstils kyrka varje söndag. Det har dock funnits flera kyrkobyggnader på Gräsön. Under katolsk tid fanns det ett kapell i Söderboda by. Detta ersattes på 1630-talet av ett kapell i närheten av Gräsö gård, som redan 1673 var så förfallet att Karl XI vid ett jaktbesök på ön beslöt att skänka 3000 daler kopparmynt till en ny kyrkobyggnad. Den nya kyrkan stod klar 1697, samma år som Karl XI avled och Stockholms slott Tre Kronor brann ner till grunden. Gräsö nya kyrkobyggnad var troligtvis mycket efterlängtad då gräsöborna inte längre behövde resa till Börstils kyrka för gudstjänster och dagsverken till kyrkan.
Gräsö kyrka är idag en praktfull byggnad i trä med en separat klockstapel som i stora drag ser ut som den kyrka som stod klar 1697. Interiört blev kyrkan mycket skadad vid rysshärjningarna men har därefter restaurerats ett flertal gånger under årens lopp.
Läs mer om Gräsö kyrka här.
Sjöfarten
Öregrund skulle inte vara den stad den är idag om inte Gräsö funnits. Genom Öregrundsgrepen gick den inre segelleden och Gräsön utgjorde ett effektivt skydd när hårt väder gjorde att man inte kunde segla i de farliga farvattnen öster om ön. I den gamla sjöfartsstaden Öregrund kunde man söka skydd och lä i hamnen för handel och vila i avvaktan på lugnare väder. I Öregrund och på Gräsön tog också många unga män sina första sjömanskliv in i en framtid som sjöfarande på världshaven.